så ligger det till

livet suger ganska stenhårt nu.
jag har inget jobb, inga pengar.
människan jag älskar mer än det mesta försvinner bort från mig.

jag känner hur jag vill dö mer och mer för varje dag som går. eller helst vill jag bara försvinna från mig själv. vara någon annanstans för en stund. på en fin plats. där inga känslor finns. eller jo, fina känslor!

sen vill jag komma tillbaks till mig själv. jag vill att alla negativa saker bara ska ha försvunnit. jag vill inte känna de känslor jag känner nu.

det värsta är att jag inte kan påverka någonting. jag kan inte tvinga någon att ge mig ett jobb. jag kan skriva ett bra cv, göra en bra intervju. men mer än så kan jag inte påverka. jag kan inte tvinga k att komma hit. jag kan inte tvinga honom att älska mig. jag kan inte tvinga honom till någonting. jag kan inte ens påverka honom. jag kan ingenting. bara vänta.. och väntan gör mig galen.

det gör ont för varje hjärtslag. hur länge kan det göra såhär ont och när når man smärtgränsen?

nu ska inte hela det här inlägget vara negativt. för en sak måste jag säga. mina vänner! oj så fina vänner jag har! tänk om de inte fanns. då skulle jag sitta här, utan pengar, utan k. och utan vänner. det hade med all säkerhet inte gått. för hur ledsen jag än är, hur mycket jag än vill dö vissa stunder, så finns det dem som jag lever för. de som finns där och förstår. lyssnar. tröstar. de som bara finns <3 VÄRLDENS största hjärta till er! jag älskar er!